Då ska jag berätta en liten historia om en ek. Eken var brun, hög och bred. Den stod på samma plats, som den hade gjort sen den var ett litet frö. Vinden hade blåst i dess grenar, solen hade stekt på den med sina vassa strålar. En hel del vit avföring hade den också fått råkat ut för, när alla små blåmesar passerat genom åren. Så ni kan ju tänka er att den gladde sig år regn.

Ni kan ju även tänka er att det kan bli lite långdragit att stå på samma ställe år ut och år in. Man kan ju inte påverka sin dag så mycket utan måste förlita sig på sin omgivning. Men när man minst anar det så kommer det dagar som inte är lik alla de andra.

Allt började när en lite fjortis med fyra ben och väldans mycket hår inte kunde kontrollera sina hormoner. Fjortisen hade spanat in en liten flickyngling med vädligt fina morrhår. Den där måste jag få ihop det med tänkte fjortisen. Han börja tänka ut nåt charmigt som skulle få flickan på fall. Så då tog han mod till sig och klättrade upp i ett brunt, högt och brett träd. Eken. När han väl var uppe så insåg han att det inte fanns en chans att komma ner.

Så därför fick han ropa på sina förmyndare, som fick ringa på förstärkning som hade tillgång till en tillräckligt lång stege.